ibland är en lögn det finaste man har.

Så otroligt ensam, en ensamhet man inte kan greppa tag om. Som man inte kan förklara, som inte går att distrahera. En säng som är kall, oinbjudande och även den förjävla ensam. Jag vill inte. Jag orkar inte vara ensam längre. Men saken är, att egentligen är jag inte speciellt ensam, jag har folk som umgås med mig, någon som pussar på mig sådär någongång ibland. Men det är ensamt, på en annan nivå. Obeskrivligt, långt borta, egentligen så otroligt nära.. där, ser du? förstår du?

Jag orkar inte, vill att det ska ordna sig nu nu nu och sen vill jag ha problemet ur världen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0