Så äckligt jävla skevt. Nivet, känslan av att vara i mitten? feel me? du försöker, försöker och försöker lite till utan att nå fram. Visst, att säga att du misslyckas vore en lögn, men du kommer ändå inte hela vägen fram.
Att ena dagen nästan hoppa av glädje på gatan, sen komma tillbaka till verkligheten när sängen knappt tåls att lämna. Det är roligt det här egentligen, livet. Hur pass varierande men ändå enformigt det är.
Jag är jätterädd tbh, fortfarande. Är rädd för att medicinen jag har i kroppen nu mer förstör än hjälper, det har fastnat på hjärnan och jag vet att det säkerligen inte är så. Men vad gör det om hundra år egentligen?

Det är spännande egentligen, att man aldrig riktigt vet vad som händer. Allt ändas, allt förändras, folk du gjorde allt för gör du inget för, och folk du förut såg upp på ser du nu ner på. Jorden snurrar sina varv medans vardagen fortsätter utan undantag, vad lätt det vore egentligen, om man bara kunde strunta i allt.

Jag gjorde så mycket, allt jag kunde. Allt, allt.. allt. Det tog emot, det gjorde det men jag fortsatte för att jag trodde det var bäst. Men vem är jag att veta, vem är jag att göra sådana val. Jag ska aldrig glömma ditt namn iallafall, det är jag säker på. För jorden snurrar och du finns kvar på den, så är det. Snälla, gå inte.

Ni vet känslan, oron i magen, som rivs och svider.. klöser och river ännu mer. Klumpen i halsen och hjärtat som slår fortfare. Jämför den, med lyckan, lyckoruset, du vill ha, du kan ta, du kan få, LÄTT. Fast något sätter emot, men du tycker det är värt kampen. Vad skulle du välja?

mindfuck.