I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, i let it burn.
I threw your sh*t into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

I don’t care, i love it. I don’t care.

 

Låten jag alltid använder i sammanhang med J, den passar så bra. Idag tog jag mod till mig och eldade upp gamla brev, inklusive disgusting kläder jag hade av någon anledning som var hans. Sorry bro, gör detsamma. Bilder, gamla dokument är borta. Det är så otroligt vackert fantastiskt skönt, det blev som ett nytt kapitel på mitt liv. Inte längre omringad av dumma substanser, inte längre fast i drama av avundsjuka och en extremt destruktiv relation.

Då är det bättre att ha IGENTING kvar, varken relationsmässigt eller minnesmässigt. Jag önskar du kunde slå sönder den där faktiskt söta "Jag älskar dig" glasdekorationen, om du inte redan gjort det. För jag kan inte stå för det längre, jag kan inte det. Jag kan inte säga att jag älskar någon som betett sig som ett svin mot mig i 5år, från början till slut. Visst, jag gjorde bort mig i slutet med. Men enligt mig blir det inte fair square med tanke på historian vi har.

Jag älskar inte dig. Oj, skrev Signe J det? Ja, det kan du ge dig fan på. Alla känslor försvann när det blev ett spel om vem som sårar vem först. Men vet du vad; jag kan nog få dig att må ännu mer dåligt om jag vill. Så spela dina kort rätt, så lovar jag innerligt att jag kommer göra samma sak.

Du var en fin människa, du är väl säkert det på nått jävla vänster fortfarande, men inte mot mig. Men just nu kan inte jag se det. Därav, jag älskar inte dig. Du var mitt allt. 

Jag citerar något du vet att jag dock aldrig kommer radera, en text om dig;

Såsom du var mitt allt, var jag ditt. Vi var varandras trygga hamn, hemma hos dig var allting safe and sound. Där vi hörde hemma, i varandras famn. Det värsta var att det tog en sådan destruktiv vändning, som ingen innan hade annat. Som att bli bipopulär på 2 sekunder. Så på en vecka, rann 4 år ur mitt liv ut i sanden.

4 år, fyra somrar och fyra vintrar. Så länge hade vi hållit krampaktigt i varandras händer. För naiva för att inse att vi inte klarade oss utan varandra. Vi båda gjorde fel. Det var egentligen ingen som var värst. Men medan jag lekte med text lekte du med ditt ex. 

- Jag levde för det citatet under hösten, mitt ex, som jag hållt fast vid i snart 5 år gjorde så att allt rasade. Visst, det krävs 2 i ett "förhållande" men hade jag aldrig åkt dit den dagen, efter att vi brytit kontakten. Tror jag inte att det hade blivit såhär. Jag valde droger, jag valde alkohol, jag flyttade dit, jag flyttade hem, jag struntade i skolan och ligger riktigt risigt till på den fronten nu. -

 

Jag har börjat skolan igen nu efter jullovet, en vecka klarade jag av. Men utan bra närvaro, läkarintyg redan första dagen och konstant kontakt med min mentor blir jag utkickad. Allt hänger på mig (såklart, vem annars?) Men pressen. Läkarintyget jag var tvungen att lämna för att ens få komma tillbaka löd nått i stil med; Svår depression, agorafobi med paniksyndrom och social fobi. Jag känner mig dock vääääääldigt misstrodd. 

 

Hur ska jag kunna fejka ett läkarintyg som är skrivet korrekt med både läkarens och försäkringskassans stämpel? Säg den som kan det så är jag heeelt på att vara delaktig. 

 

Men nu är jag här, i Nacka, på min skola, på mitt internatrum. 

Vännerna här svek inte, de vet såklart inte hela historien, men att dom tog in mig i gruppen som att jag aldrig varit borta är jag så otroligt tacksam för. Det är inte en självklarhet. 

Det är dessutom hemmafest med flickorna ikväll, det är underbart. 

Utan dem, hade jag aldrig vågat mig tillbaka. 

 

Eftersom min blogg på devote blev raderad, och ingen (än så länge) vet att jag använt den här och speciellt inte återupptagit den så ska jag prova här. Det finns mycket jag behöver skriva av mig om. 

Hur länge det håller; Vem vet.