you know it hurts, but you play with it anyway.

Solen stekte på min redan solbrända rygg, dina ögon var nästan lika gröna som de var första gången vi sågs. Du kysste mig likadant, du höll mig likadant. På det där sättet jag älskade. Ett tryggt grepp, ett härligt grepp, ett hungrigt grepp. Du ville ha mer, det ville jag med. Men vi hade inte orken, orden eller tiden. Det rann ut i sanden i ungefär samma stil som glaset med varm avslagen cola som silades ner i sanden, när mitt ben slog omkull det. Långsamt men effektivt. Det är bra nu, och solen lyser lika starkt. Orden finns där, orken är tillbaka och finns där någonstans. Jag sa ju att jag kunde ta mig upp. Det går enklare i ljusare tider. Det går bara framåt, uppåt. Aldrig mer neråt. Du kittlade mig på den där punkten på mitt lår som fick mig att vika mig av skratt. Några dagar senare visste jag att detta var slutet på ett kapitel i mitt liv. Det håller inte. Vi var nära, men ändå så långt borta.





(lite kreativitet i solljuset, whatcha think?)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0