Nu blickar vi tillbaka i tiden, året var 2007. Jag kan inte helt sätta månad på när det var men jag gissar på runt januari-februari. Jag tror ingen riktigt förstår vad jag menar just nu. Eller? Avdelning 74 på sös. Södersjukhuset. Stället där jag gång på gång hade varit inlagd. Egentligen minns jag inte så mycket, det sägs att hjärnan förtränger de alltför jobbiga minnena och det kanske stämmer i detta fall. Jag har fragment kvar, absolut inga hela bilder eller sådär. Jag minns att jag en gång svimmade i korridoren, och att jag en gång låste in mig på toan för att jag ville vara ifred. Jag minns gånger då jag varit borta i huvudet av olika mediciner så att jag såg helt suddigt, och tårarna hjälpte inte till direkt. Jag minns att jag gång på gång hoppades på att få åka hem, och att jag torterade mig själv med att titta på olika matlagningsprogram när jag själv inte fick äta.
Jag minns att jag satt i entrén på "Hela Livets Sjukhus" i min jälva rullstol för att jag var för svag för att gå, med ett dropp i halsvenen. Jag minns att jag träffade så otroligt många underbara människor, och även om jag inte kommer jag ihåg tiden så värst mycket så kommer jag ihåg de som hjälpte mig mest. Kanske inte med själva sjukdomen, utan mer psyket. Kate, Mats, Lasse och så otroligt många fler. Hur otroligt jävla jobbigt det än var så fanns dom alltid där, och jag visste det.

Det var en jobbig tid, det kan jag inte förneka någonstans och jag hoppas att jag inte ska behöva sjunka så djupt i det hela igen. Samtidigt så var det lite mysigt på nått sätt, jag trivs på sjukhus. Skrämmande va? Jag TRIVS. Ibland LÄNGTAR jag dit. Jag har varit där sjukt många gånger att det skulle ta år att rabbla upp alla gånger, men ändå..

"Du måste äta något" sa barnsköterskan och jag spydde istället upp näringsdrycken de försökt få i mig. Nästa dag var det dock andra ord. "Ingen mer mat, vi sätter CVK. Jag kommer ihåg hur jävla rädd jag var, men sedan så somnade jag av allt lugnande så det var fine med mig. De första dagarna med CVKn kunde jag inte röra mig. Jag var så rädd. Tänk er själva att ha ett främmande objekt i kroppen sådär, speciellt att den satt i halsen också.
Alltid när de spolade koksaltet så kände jag saltsmaken, även fast jag inte sa något.

Jag skulle göra gastro&koloskopi trots min feber, hade ett HB på 58 och fick komma upp på vuxengastro. De försökte få in sina jävla infarter i mina händer, i mina armveck men utan framgång. Jag minns hur jag verkligen bad sjuksköterskan att försöka en gång till i armen (trots de 5-6 gånger hon prövat innan) för att slippa smärtan på handen. Då funkade det. I samma infart fick jag medicinen Remicade, och i samband med det träffade jag en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Sjukskötaren Mats. Kanske låter löjligt, men jag gråter nästan när jag skriver det här. Jag visste att allt skulle bli okej på något sätt, där jag låg i dimman, knappt medveten om vad som hände riktigt. Den medicinen var min räddning, jag visste att om det inte funkade nu skickade de mig på operation. Jag kände mig bättre redan samma dag, bad om att få hålla på lite med pärlorna jag fått från lekterapin. Inte allt för länge efter det så bad jag även om att få ta hem sjukhusvasen bara för att jag tyckte den var så fin..

(blev riktigt långt det här, vet inte riktigt heller varför jag skriver om det. Ventilation kanske. Jag vet inte. Jag gillar att formulera mig med ord, och after all har det gått ca 3 år nu)