Ett otroligt pendlande. Vart, hur och isåfall varför? Sen då? efter det? Igår smed jag framtidsplaner och lyssnade på regnet utanför. Hoppades på det bästa och fick ut meningen med livet på ett papper. Eller mja, smått iallafall.
Idag vet jag inte vart jag är, mentalt, och varför och hur det blev så. Antar att det är så det är. Det är så det kommer att vara. Jag vill till Eva-Britt på BUP och få lite ordning, men jag har ju lov. Så jag får vänta.
För någon dag sen satt jag ute på min favoritplats i skogen och bara tänkte, bara försökte få lite klarhet.
Vad jag behöver just nu är att komma bort, bort från det här stället jag sitter fast i. Jag vill leva lite. Men tiden finns inte, snart är lovet slut och då är det in i skiten igen, och det gör mig så otroligt frustrerad.
Jag orkar inte alls. Förlåt mig, ibland är det svårt att vara positiv, även om jag alltid försöker spegla mig positivt i bloggen hela tiden. Men det finns en tid för allt, och det här är inte rätt tid.