Någonstans där mittemellan visste jag inte om jag såg suddigt eller började se klart. Någonstans där jag förut tappade bort mig själv. Någonstans där jag visste att det fortfarande existerade. Känslan, känslan att leva. Den fanns där, det visste jag. Jag sökte mig dit likt en nattfjäril som letade sig till ljuset. Men jag kom aldrig fram. Det var som en osynlig bubbla som hela tiden puttade bort mig. Nej, du får inte. Nej, det är inte bra. Nej, håll dig i mörkret. Det du redan känner till. Men jag ville utforska, jag ville veta, jag ville ge mig in i det bara för att se. För att nyfikenheten tog över och tillsist vann. Bubblan spräcktes och likadant gjorde mitt skyddande yttre. Någonstans mittemellan den trasiga bubblan och mitt skadade yttre skal tappade jag bort mig själv. Jag tappade vingarna, jag tappade allt som hade med nattfjäril att göra. Sen tändes lampan.