Så var vi här, blogginlägget som jag fruktat att skriva ett tag nu. Jag har heller inte bloggat på ett tag och min ursäkt till det var att jag har haft rätt mycket att göra. I söndags sprang jag runt i Kista på kvällen och igår spenderade jag halva kvällen på BUP. Ett riktigt jobbigt möte blev det tyvärr.

Men dagen tog långt ifrån slut där för mig. Det blev iochförsig officiellt igår men William och jag är inte heller tillsammans längre. Det funkade inte.. Man kan nog säga att vi kom lite fel helt enkelt. Så blir det väl ibland antar jag. Men fan vad det gör ont. Det kändes som om det ända jag gjorde igår var att gråta. Det svåraste är att acceptera och inse, när man väl är förbi det att man inte kan förändra och att det inte egentligen var värt det börjar nästa bit.. Små steg, precis som Calle sa igår på terapin på BUP. Ibland händer saker som man inte vill acceptera, som man inte vill förstå. Men jag har skrikit ut min frustration, jag har gråtit. Men till vilket pris?
Idag är det tomt, jävligt tomt, och det är ju inte alls konstigt att det blir så när man verkligen var kär i den i fråga.
Men somsagt, det ändrar absolut inte det faktum om att det är såhär nu. Mitt i allt annat. Jag har klarat det själv förut, why would it make any difference now? Jag vet inte hur dagen kommer bli. Men jag drog iallafall till min moster igårkväll, så jag brukar göra i sånahär tillfällen. Det brukar kännas lite enklare.

Nu ska vi bara gå vidare. Balansera detta och allt annat på en fin nivå, och viktigast av allt. Låstas som om att det faktiskt är helt okej.