En tom fredagskväll är precis vad det är, jag sitter här helt själv och bara tänker, dagdrömmer, kritiserar mig själv för mina patetiska handlingar, precis som vanligt nästan. Nu orkar jag inte bry mig om jag blir för personlig (eftersom jag måste akta med det eftersom vissa nära läser detta, och jag vill att mina "problem" inte på något sätt ska röra dem)
Jag måste skriva av mig, jag måste få ut det som pågår i mitt huvud, och jag skiter i om folk inte fattar vad jag menar.
Nu är det såhär och om folk inte förstår så är det ju tråkigt för dom. Here we go.

8 månader.

Du har tagit 8 månader av mitt liv, du har gett mig ett liv också, vet du det? de 9 månaderna har varit några av de bästa i mitt liv, och även de sämsta. Det har varit lycka, ren jävla riktigt lycka, och ren jävla olycka. Det finns nästan ingen annan som kan få mig så glad som du genom bara sin existens. Ditt leende lyser upp min värld, jag ser dina ögon om jag blundar, jag drömmer mig bort till dagar då du sagt något till mig, då du rört vid mig, då jag var i dina tankar.
Jag har försökt glömma dig, jag har försökt ignorera allt som säger mig att jag är hopplöst förälskad i dig.
Men det har inte gått så bra, every single fucking time you dazzle me like that again. And I'm stuck.
Du går lika ovetande vartenda dag, du vet ingenting, hoppas vi, och det är så otroligt svårt att gå runt och låtsas till allt och allt. Jag KAN inte det mer. Jag VILL inte det mer.
Jag vill bara säga det, få det överstökat och du får tycka vafan du vill, jag vill inte att du ska vara helt ovetande.
Jag vet redan vad du skulle tycka och tro mig, jag har absolut inga förhoppningar, men jag pallar inte längre.
Ohne dich kann ich nicht atmen.
Så sant, jag skulle inte kunna andas i en värld utan dig, jag skulle inte klara mig utan styrkan jag dagligen får från ditt leende. Utan dig..vet jag inte vart jag skulle vara nu. Trots att vi inte känner varandra så bra, så skulle det inte gå.
Jag skulle kunna sitta i timmar, och bara prata om hur läget är och jag vet att ingen kommer lyssna. Jag vet att allt jag skriver nästan är förgäves, så varför skriver jag då? jo, för att jag försöker övertyga mig själv om hur jag ska göra, dels, och även bara skriva av mig.
Imorse drömde jag en dröm, det var en dröm om dig och den gjorde mig glad hela dagen, jag gick på rus hela dagen för jag kom ihåg rus-känslan jag fick i drömmen. Jag berättar inte vad det var, men det var fantastiskt. Och bara tanken på det får mig halvt tårögd. Varför var det inte så? varför var drömmen inte verklighet? varför sitter jag här helt ensam en fredagskväll? Du kan få mig så jävla lycklig, och så jävla deprimerad, utan att du ens vet vad du gör mot mig.
Tårarna rinner och iTunes drygar sig med att spela depp musik, jag vill tro på vad tarot korten sa till mig när jag och tina spådde oss, men hur? varför skulle det hända? varför? varför? varför?
Du är den jag ser om jag blundar, du är den jag drömmer om, du är den som ger mig styrka att klara av att leva.
Tack för att du finns och är, existerar.

" Until you're mine, I have to find
A way to fill this hole inside
I can't survive without you here by my side "