Jag skriver aldrig något här längre.. vilket är både bra och dåligt. Vissa saker bör inte synas lika öppet. Vissa saker bör synas öppet. Dels är det för att det inte finns speciellt mycket att berätta, även för att jag heller inte har något större intresse i skrivandet just nu. Om man inte räknar de tusentals Word-Dokumenten som finns sparade på min dator, men de är till för mig själv. Jag har också en känsla av att jag mest vill sprida min positiva sida här, och om jag ska vara ärlig.. jag har inte varit speciellt positiv på senaste tiden.

Alltid när någon större förändring händer i mitt liv fascineras jag, det har ni väl hört förut? hur jag tjatar om livets vändningar och hur det i grund och botten är rätt fantastiskt med alla dessa intryck och känslor folk lämnar efter sig. Det är världsomvälvande för någon känner en annan person inte ens av. Det är, för mig, rätt fascinerande.

Med andra ord för de som inte förstod skriver jag i klartext; ja, en större ändring har skett som jag inte gillar alls, vad det är vet mina nära om. De andra får gå ovetandes.

Jag förvånas ständigt över min egentliga styrka som jag innehar, jag tänker inte på det. Men det krävs så brutalt mycket att knäcka mig. Det är väl sådär.. två personer i mitt liv som kan? som kan trycka på rätt knappar och sedan förstöra mig helt. Men det spelar ingen roll, för även om någon lyckas. Så ler jag redan dagen efter, det gäller att se saker för vad det är. Ännu ett stopp på resan på det livslånga tågspåret kallat livet. (here i go again)
Det kan bli bättre, det kan bli sämre, folk kan lämna dig, folk kan komma tillbaka, folk kan förstöra allt du äger och kontrollerar, folk kan göra dig ypperligt hel.

Send me on my way still smiling. (Jag ska tänka på det med boken tills jag inte orkar tänka mer. ily)