Var i skolan idag första gången på rätt länge, en och en halv vecka för att vara exakt. Det kändes bra, det var en kick på något vis. Uppskattades att jag var tillbaka, hah. Var dock bara med från morgonen fram till efter lunchen, man ska börja lugnt och bygga upp succesivt.. Hur som helst, vi har en ny tjej i klassen, så det blev massa "lekar" sjukt kul tänkte jag, eller? (; börjar faktiskt bli mindre rädd när det gäller det där jag inte kan förbereda mig på eller skita i nu. Hjärtklappningen är inte lika uppenbar och svetten rinner inte. Jag kan kontrollera det till en viss del, men generad blir jag ju fortfarande. Menmen, alla har antagligen redan märkt det vid det här laget nu så vad spelar det för roll. Generade Signe! haha.. Fick tillbaka mina "Ett hål om dagen" uppgifter, en bok vi läste på svenskan. VG+ på den, nästan pinsamt.. fast jag vet att jag inte orkade göra något direkt och slängde ihop den på 40 minuter. Menmen! 2010's arbeten ska bli bättre, min novell ska vara helt jävla stunning!

Imorgon blir det BUP igen, och det känns som det behövs rätt rejält. Mitt ljus i mörkret. Saker och ting kan ordna sig nu. Öppna nya dörrar, våga mer, släppa taget, gå vidare, bearbete, börja om, pröva igen.
Det har varit mycket, otroligt mycket. Nu menar jag inte bara på sista tiden utan även under hela mitt liv, och visst rivs gamla sår upp ibland. Jag försöker att inte gråta; ett tecken på svaghet. Skrattar åt mina egna ord, vem sa att det var fegt att gråta? gäller bara mig själv. Alla andra är det bra att gråta för.
Jag ger inte upp, fan den som ger sig, måste bara ha det tänket jämt och ständigt. Måste vara lika envis när det gäller det som jag kan vara med annat. Men det är det sista jag kommer göra, den som lyckas ha sönder mig någongång kan ju känna sig otroligt glad.
Om du vinner över mig, har du vunnit över en otroligt stark spelar. Just sayin'